Röster från deltagare

Vi har deltagarnas tillstånd att publicera bilderna/texten på hemsidan.

”Det finns en gyllene medelväg”

38-årige Stefan Wall jobbade som underhållselektriker på Volvo från 1988-1999 när han fick diagnosen MS. I dag arbetar han på Stadsmuseet med katalogisering av mappar. På den nya arbetsplatsen finns hjälpmedel som är anpassat till hans behov i och med sjukdomen.
– MS är en nervsjukdom som medför olika symptom såsom motorikproblem och synrubbningar samt att någon kroppsdel slutar fungera. Vid ett typiskt MS-anfall blir nervimpulser förstörda men läker efter ärrbildning, berättar Stefan.

Stefan jobbar två timmar per dag på Stadsmuseet. Han tycker det fungerar bra trots att han är rullstolsbunden och har kraftigt nedsatt syn.
– På jobbet har jag förstoringsprogram till datorn och en kamera som förstorar texten på bilder, säger Stefan.
Stefan upplever ingen smärta men eftersom kroppen inte fungerar får han färdtjänst till och från jobbet. Han tar fyra olika bromsmedicinsprutor mot sin MS och även muskelspruta en gång i veckan. Innan Stefan fick diagnosen MS kunde han inte vinkla foten uppåt. Men med hjälp av stödskenor blev det tidvis bättre och foten läkte ihop av sig själv.

Stefan trivdes på Volvo men besvären satte stopp för arbetsuppgifterna. Många av hans tidigare kollegor slutade. För Stefan är det viktigt med social samvaro och att trots sin sjukdom vara delaktig i arbetslivet. Han vet inte hur länge han får vara kvar på museet, men som det verkar finns det goda chanser till förlängning.
– På museet har jag lättare för att säga till vad jag har för arbetsmässiga begränsningar samt behov, så löser mina kollegor det. På Volvo kände jag mer intolerans från omgivningen, berättar Stefan.
På frågan vad han tycker om sitt deltagande i Pomonakursen blir svaret:
– Det var över förväntan! I början trodde jag dock att kursen var ett spel för gallerian, men sedan insåg jag vilket fantastiskt stöd det var. Jag fick bra kontakt med både kursledare och kursdeltagare. Än idag har jag kontakt med några av de andra kursdeltagarna.
Stefan kom till insikt med mycket om sig själv och fick en god inblick i begreppen introvert och extrovert.
– I början ställde nog mitt extroverta beteende till problem många gånger. Det var liksom mitt sätt eller inget, säger han med glimten i ögat.

Stefan kan varmt rekommendera Pomona-metoden till någon annan i samma sits. Men han betonar dock att processen att komma till insikt med vem man är och vad man vill tar tid.
– Det är viktigt att ha rätt inställning till kursen. En del tror att Pomona fungerar som Arbetsförmedlingen och att man direkt ska få ett jobb genom dem. Pomona ger istället en unik möjlighet till personlig utveckling samt att få prova sig fram i arbetslivet, säger Stefan och avslutar:
– Mitt råd är att inte se allt svart eller vitt. Det finns en gyllene medelväg för alla.

Utan Pomonas hjälp hade jag inte vågat sluta på Volvo!”

Pomona hjälpte mig att se min potential och försåg mig med verktyg som är användbara om jag vill förändra något i min livssituation. Ja, för inget beslut om framtiden behöver ju vara definitivt! Besluten går att ompröva och justera på vägen. Visst kräver det energi att förändra sin situation, men den energi som går åt när man inte trivs med sin egen situation är så mycket större. Jag hade egentligen inget val. Min hälsa är viktigast för mig! Sedan är det ju så att människor och fallskärmar fungerar bäst när de utvecklas”.

Maria började arbeta som maskinoperatör på Volvo Personvagnar i Skövde 1989.
Allt eftersom åren gick kände hon att hon var mer intresserad av människorna än tekniken och hon jobbade bl.a. som gruppledare under en period. Hon fick möjlighet att gå ett teamledarutvecklingsprogram på Volvo och under denna väcktes hennes intresse för beteendevetenskap.

Så småningom tog hon mod till sig, begärde tjänstledigt, och började läsa socialpsykologi på Högskolan i Skövde. När studierna var avklarade valde hon att gå tillbaka till Volvo där hon hade sin ”trygga” anställning med förhoppningen om att kunna få användning av sina nya kunskaper i något annat arbete på företaget. Denna möjlighet dök dock inte upp.

Hon fortsatte jobba som operatör i drygt 1 år till, sedan började hon känna sig håglös, märkte att hon oftare blev sjuk – hon fick upprepade förkylningar och benhinneinflammationer – frånvaron ökade.
Hon förstod själv att orsaken var att hon inte trivdes och efter semestern 2006 sökte hon kontakt med Arbetsgivarringen för att få ett bollplank. Hur skulle hon kunna ta sig ur denna nedåtgående spiral? Resultatet blev att hon sade upp sig från Volvo och fick gå en livs-/yrkesplaneringskurs på Pomona.

Nu har Maria en tillsvidareanställning som behandlingsassistent på ett HVB-hem för flickor i Karlsborgs kommun och känner sig piggare och gladare. ”Jag ångrar absolut inte mitt beslut att lämna Volvo. Det skulle möjligen vara att jag inte gjorde det tidigare”, säger Maria med ett leende. ”Jag har fortfarande inte smält att det går att ha ett sådant här ”fritt” arbete. Förut använde jag svarvstål, borr o.dyl som verktyg i mitt dagliga arbete, nu är jag själv verktyget. Jag känner varje dag att det jag gör på arbetet spelar roll och är viktigt.
Jag vet ännu inte om detta är mitt drömjobb, men jag är tacksam att jag har tagit och fått chansen att pröva på!”